Metallica !!

Äntligen var det dags. All denna väntan, längtan och förväntning skulle ställas på sin spets.

Vi tåg tåget ut mot Newark, New Jersey, där konserten skulle äga rum.Tydligen gick dom inte så ofta som vi trodde ( är ju ändå bara 15 minuter utanför Manhattan med tåg ), så vi fick gott vänta i 45 minuter innan nästa tåg, men vi är ju Svenskar och såklart ute i god tid...så det var ju inga problem att hinna dit i god tid innan första förbandet skulle börja spela klockan 19.

Vi hade varit lite orolig för biljetterna. Vi försökte få så bra vi kunde när vi bokade, men eftersom vi var lite sena så var det slut på "Första parkett", och vi hamnade på första balkongen....vilket visade sig vara ett genidrag! Vi hamnade på första raden på balkongen, vilket betydde att vi hade full uppsikt över hela scenen, över hela stadion och framförallt....vi hade inga galna fans hoppandes framför oss. Vi kunde i relativ lugn och ro ( ja, så lugnt det kan bli på en hårdrocks konsert ) sitta och ha full utsikt över hela konserten, lasershowen och det gungande publikhavet.

Förbanden var The Sword och Machine Head. The Sword hade jag aldrig hört talats om, och jag antar att jag BORDE ha hört talats om Machine Head..men jag gick bet där också. Dom är nog lite för arga för mig...

Eftersom det var SuperBowl samtidigt, så kollade vi besviket ut över publikhavet under förbanden. Det var knappt halvfullt, och vi som hoppats på fullsatt och ett jäkla röj på publiken. Hursomhelst, 10 minuter innan Metallica klev på så släckte dom ned hela stadion och fyllde på med rök...för här skulle det bli lasershow! Hela första låten spelades med bara lasrar som ljus, allt var kolsvart utom james Hetfield ansikte...och när låten var klar så vart det ett himla dån från publiken. Hur kunde dom få som var där låta så högt? Och sen lyste dom upp hallen...och den var smockfull!? Förmodligen hade folk skippat förbanden för att kolla så länge som möjligt på den pågående SuperBowl matchen, och sen smygit in i skydd i mörkret precis innan Metallica klev på. Hur som helst blev effekten ännu mer överväldigande och det lämnade mig och Susanne sittandes med hakan nere under dom första 3-4 låtarna.



Konserten i sig var verkligen otrolig, och till min stora glädje så spelades väldigt många pre-Black album låtar. Det var verkligen en resa i ens uppväxts allra bästa låtar, och Metallica var verkligen på humör den här kvällen. Den lyste spelglädje hos dom, och dom interagerade otroligt mycket med pubilken.

Nåja. Det är svårt att beskriva riktigt, men både jag och Susanne kommer att minnas konserten resten av livet iaf!

( Förlåt för den dåliga bilden, men Metallica hade en "No camera" policy, så det vart en oskarp mobilbild istället! )