Vandrande sjukan

Petter var som sagt sjuk för nästan 2 veckor sen nu. Jag klarade mig kanon tills i söndags, då åkte jag på det. Tror det var kylan i Quebec i samband med den numera berömda 12-timmars-bilresan som tog knäcken på mig. Ligger i allafall hemma i feber och en rejäl förkylning nu och på torsdag ska vi ju till New York!! Jag har inte tid att vara sjuk! Tips på dunderkur någon?

Flygande skridskoåkare

Mitt bland alla olyckor i lördags, som vi nu gör allt för att glömma, så såg vi iaf på Red Bull Crashed Ice.




De hade byggt upp en isbana genom hela Quebec City. Banan var rätt så brant, innehöll skarpa svängar och även livsfarliga hinder i form av tunnor. Banan kantades av upplysta hus, och massor av folk. Folk som satt på taken och dinglade med benen så snön rasade, folk som hängde ut genom sina vardagsrumsfönster och folk som vi, som stod på backen och frös som sälar.

Vi såg många skridskoåkare skymta förbi och vi såg även en hel del fall men som tur var verkar de inte göra illa sig. De gick så fruktansvärt fort att man inte riktigt hann se ngt. Helt plötsligt kom bara 4 färger, grön, röd, gul och blå, och 2 millisekunder senare var de borta igen.

Det var iaf en trevlig upplevelse och säkert något man aldrig kommer se igen.

Men självklart var Red Bull Crashed Ice var inte så bra så att det vägde upp all vår otur. Hade vi fått göra om allt hade vi nog inte ens gått utanför lägenheten i lördags. Men men...

Neverending bad day

Igår kom då dagen då vi skulle till Quebec. Dagen började bra, det var sol och den arktiska snöstormen som skulle komma in över vårt område kändes kall men inte så kall som man förväntat sig av namnet. Det var -17 men skulle kännas som -27 (utan vind hur det nu är möjligt).

Vi packade in oss alla 7 i vår minivan och körde iväg. 45 minuter utanför Montreal så får vi punka!!! Vi får ringa Road-Assistance och 1 timme senare kommer en stackars kille och byter vårat däck, medan vi 7 st står och tittar på och fotar som galna japaner och gör indiandansen för att inte frysa ihjäl :$

Med vårat extradäck på fick vi bara köra 75 km/h och vi räknade snabbt ut att det skulle ta oss en evighet att ta oss till Quebec. Jaja...vi hade ju iaf 4 däck nu!

Väl framme i Quebec, efter totalt 6 timmars körtid, så var vi tvugna att byta bil så vi kunde ta oss hem på kvällen. Vi hade varnat biluthyraren att vi var 7 stycken och behövde en minivan men självklart hade de ingen inne när vi kom. De hade en Dogde Journey som bästa alternativ. Den hade 5 sittplatsen och en liggbänk för hundar eller nåt. Där fick iaf jag och Emma snällt klämma ihop oss och vi kunde äntligen åka ner till stan för att titta på Red Bull Crashed Ice.

Det var en trevlig tillställning men våran otur hade inte tagit slut än så det får bli ett senare inlägg.

När vi tittat klart på skridskoåkarna och skulle hem så hann vi inte ens ut ur Quebec innan vi blev påkörda bakifrån!! Vi trodde inte att det var sant. Bilen bakom kom i alldeles för hög hastighet och körde in i oss när vi stod stilla vid ett rödljus. Som tur är blev ingen av oss skadade.

Vi fick ringa polisen och de kom som tur var rätt så snabbt. Det blev en hel del pappersarbete och språkförvirring, men inget alkoholtest! Polisen här i Kanada säger inget om vems fel de tycker att olyckan var utan de skriver endast en väldigt kort rapport och sedan står vårt ord mot han som körde på oss. Processen är väldigt oklar just nu och det känns mest bara jobbigt att behöva tänka på det. Hemma hade det varit solklart. Man ska ha säkerhetsmarginal för att kunna stanna. Vi får helt enkelt hoppas att Kanada inte har nåt knasigt undantag på den regeln.

Hemresan gick därför i moll men den tog endast 3 timmar, efter vi väl kunde åka från olycksplatsen. Totalt satt vi i bilen ca 12 timmar istället för 5 som det egentligen ska ta. Och stackars Petter fick köra hela vägen.

Slutsatsen är iallafall klar: Aldrig med Quebec!

RedBull Crashed Ice

På lördag åker vi återigen upp till Quebec. Denna gång i minibuss med hela hotell-gänget + Mange och Emma. En riktig mini-roadtripp =) I Quebec avgörs nämligen på lördag tävlingen "RedBull Crashed Ice". Det är som vanligt när RedBull är inblandat en helt livsfarlig och galen tävling där man åker typ puckelpist utför, i en smal bana och på skridskor!!! Självklart ska vi inte själva delta utan bara beskåda spektaklet med uppskattningsvis 85.000 andra.

Tydligen har en svensk vunnit tävlingen några år i rad men enligt startlistan ställer tyvärr ingen svensk upp iår.

http://redbullcrashedice.ca/home

Obama everywhere

Obama, zapp, Obama, zapp, Obama, Zapp...

Vi, som många andra, tycker det är väldigt roligt och spännande att Barack Obama blivit utsedd till att bli världens mäktigaste man. Vad som däremot inte är så roligt att varenda kanal ska sända tal, danser, bilder på grinande människor, mer tal, amerikanska flaggor, mer grinande människor, jublandes människor, Barack Obama som barn, Barack Obama som tonåring etc, etc, etc...

Vart man än bläddrar på TV:n så är han där? Har han tagit över tv-satelliterna? Till och med sportsändningarna har hakat på och visar diverse långsökta paralleller mellan Obama och sportvärlden.

Jaja. Nu ska han bara läsa in president eden igen ( en nyhet som förövrigt Aftonbladet fortfarande inte fattat ), så kanske det blir lite lugnare i TV...och framförallt...American Idol kan börja sända 2 timmars avsnitt igen!!

Biljettkaos

I lördags gick jag förbi kylskåpet och råkade titta, tydligen för första gången, på Metallica-biljetterna som nu hängt där i 2 månader. Då såg jag att vi hade fått biljetter till Söndagen iställer för Lördagen som vi var 100% säkra på att vi bokat.

Gaaah! Detta betydde att vi inte skulle vara kvar i New York när våran efterlängtade konsert skulle vara! Vi skulle ju ta bussen hem vid 13 tiden på söndagseftermiddagen!

Efter en kaosartad eftermiddag med ombokningar av hotell, förlängning av semester och försök av ombokning av bussen så verkar det som att vi trots alls ska få höra James sjunga. Dessutom får vi en extra dag i New York =)

När jag ändå satt och läste villkoren för alla våra biljetter så såg jag att bussen som vi bokat inte garanterar plats även fast man har biljett?!?! Det är helt enkelt den som kommer först som får platsen.

Så än är vi inte på säker mark!

Pokerkväll

I fredagskväll så var det dags för en pokerkväll här "hemma" hos mig och Susanne.

8 förväntansfulla montreal-svenskar bänkande sig runt vårat bord och psykningarna började hagla tätt. Efter att Håkan tidigt dragit in ett imponerande fyrtal, så la Fyhr in en extra växel och tog fullständigt kommando över bordet och med en chip-stack som tornade sig högt upp mot skyn. Efter det släppte han inte försprånget och en efter en åkte vi ut. Till slut var det jag som stod ensam kvar mot monsterstacken, och jag vart en mumsbit för Niklas som vann mycket välförtjänt.

Andra turneringen var dock väldigt olik den första, och när titelförsvararen tidigt fick ont om marker och åkte ut så vart det utrymme för en ny champion att krönas. Dom 2 tjejerna som var med hade onekligen slipat på spelet och tog tidigt kontroll över bordet. Efter bataljens krutrök lagt sig så stod finalen mellan just Susanne och Viktoria, och till slut stod Viktoria som segrare!

Grattis Fyhr och Viktoria som vann denna prestige kamp! :]

Svartlistad?

Man måste ansöka om access för att få gå in på gymmet här på kontoret. men ända sedan vi kom i september har dörren varit stängd, men dock inte låst, vilket lett till att vi alla har tränat utan att skaffa denna accessen.

Sen i tisdags hände det! De hade låst dörren och vi tvungna att fylla i massa papper och sedan vänta på vår access.

På eftermiddagen när jag tänkt träna fungerade mitt kort fortfarande inte. Jag blev insläppt av Niklas som redan fixat access och sen tränade jag utan problem. Problemen började senare på dagen när jag insåg att jag hade glömt mina skor uppe i gymet. Jag vågade inte lita på att de skulle vara kvar till nästa dag så jag gick dit för att hämta dem. Mitt kort fungerade fortfarande inte men en som höll på att träna kom för att släppa in mig.

Just då dyker en Securitas-vakt upp bakom mig. Jag känner mig dum, mumlar ngt om att jag glömt skorna, springer in och hämtar dem och tackar han artigt när vakten sedan släpper ut mig igen. Man måste nämligen ha kort för att komma ut ur gymet med ;)

Nästa dag när jag kommer till jobbet har jag fått ett "aja-baja"-mail från Securitas som säger att jag inte får använda gymet utan access :$ Hur visste han vem jag var?? Jag trodde att man bland 1700 andra kunde vara anonym men tydligen spelar de foto-igenkännings-spelet på deras raster för han kände igen mig och visste mitt namn!?! Usch, storebror ser mig!

Iaf, 15 min efter det första mailet hade jag fått ett "Please disregard the earlier email"-mail eftersom min access nu hade aktiverats =)

Undrar om jag är svartlistad nu? Jag är säkerligen mer igenkänd hos Securitas nu än innan iaf. :$

Brainfreeze

-29 grader kallt ute. Man kan tydligen få brainfreeze utan att äta glass med. *Brr*

Köldknäpp

Nu har kylan på riktigt kommit till Montreal, och den här gången verkar det vara för att stanna. Idag var det -21 grader, och lägger man till kanadensarnas traditionsenliga "windchill" så pratar de om temperaturer som känns närmare -40 strecket för imorgon. Som tur är så är det ju fortfarande väldigt varmt och skönt på tunnelbanan så man får två rejäla knäppar och en upptining på väg både till och från jobbet. Underbart för hälsan!

Som körsbäret på glassen så har Petter gått och blivit förkyld. Feber och ont i halsen verkar vara det som går så han ligger däckad hemma och försöker ducka kylan så gott det går.

Tapas med Joakim och hans vänner

I lördags kväll gick jag och Petter ut och åt mysmiddag. Vi hade kollat upp en tapas-restaurang på nätet som vi även lyckades hitta till OCH få det sista bordet på!

Vår kypare kom fram och följande konversation utspelade sig:

Kyparn: "What are you doing here?"
Petter i chock: "Uhm, eating tapas?"
Kyparn: "How did you find our restaurant?"
Petter oförstående: "The net?"

Först då sken kyparen upp och började bete sig som en kypare och inte en polis under förhör.

Vi fick en meny men den drogs snabbt ur händerna på oss igen. Vi fick tydligen inte bestämma själva vad vi ville äta, utan Joakim som vår kypare hette, tog helt enkelt in det han tyckte vi skulle äta. :)

Det visade sig vara en mycket speciell restaurang. Alla gäster som vi såg komma hälsade på kyparna som om de var deras bästa vänner och de var de säkert med. Det kändes som så iaf. Sällskapet som satt bordet bredvid oss hade tydligen tagit med hemmagjorda kakor till kaffet som de bjöd alla kypare på.

Ja, det ena mer märkligare än det andra inträffade och ju längre kvällen led insåg vi att det nog var därför kyparen frågat ut oss i början. Vi var utbölingarna i hans vanliga klientel!

Vi blev dock snabbt tjenis med Joakim och han pratade svensk hockey och fotboll med oss hela kvällen lång.

När vi gick hem lovade vi att snart komma tillbaka. Vem vet, nästa gång kanske det är vi som kommer med hembakt!? ;)

Quartier DIX30

I lördags tog vi taxi ut till ett enormt köpcentrum här utanför Montreal. Vi försökte verkligen lista ut hur vi skulle kunna åka kommunalt dit ut men fattade inte turlistorna och gav upp och tog taxi istället :$

Det var så enormt stort att jag inte ens tror vi såg slutet på det. Allt var dock utomhus så man fick snabba sig mellan affärerna för att inte frysa ihjäl. Lite bra shopping blev det trots att den mesta tiden gick åt till att bara försöka greppa vad det fanns för affärer, och vart i det 1.5 million square feet stora området just den affären låg.

Nyårs handskakningar

Som vi sagt tidigare så verkar kanadensarna inte så jätteintresserad av att fira nyår, men vid en kontrollfråga till en av dom så fick jag följande svar:

Jag: "So, you don´t celebrate New Years Eve?"
Kanadensaren: "Of course we do?"
Jag: "Well..it was completely empty on the streets and no firework?"
Kanadensaren: "Well, we all celebrated indoors. You know...it was -30 degrees outside?"

Så tydligen skiljer svenskar och kanadensare på sig där. Medans vi svenskar nästan ser det som ett MÅSTE att stå ute på 12-slaget...så verkar kanadensarna sitta inne och uggla framför brasan....

En annan grej som dom har här efter nyår, är att man skall säga "Happy new year" och sen skaka hand. Det har varit ett förtvivlat handskakande här i korridorerna senaste veckan. Det räcker inte att säga "Happy new year", utan man MÅSTE skaka hand också?! Skak, skak, "happy new year", skak, skak....

Björn Borg motståndare Del 2

Jag har lite dåligt samvete att lägga ut detta, eftersom Björn Hellman var så gullig att ta sig tid att svara, och det var en privat mailkonversation.

Men eftersom det kanske är folk som är nyfikna så får ni det här ändå.

"Hej Petter!
Den (eventuelle) spelare ni mötte i Montreal skulle kunna vara 64-årige Alex Metreveli från Tblisi – vinnare i Båstad 1966 efter räddade matchbollar både mot Nicola Pietrangeli och Manuel Santana. Han var också tvåa efter Jan Kodes i Wimbledons bojkottupplaga 1973. Något annat namn dyker inte upp för mig.

Med vänliga jul- och nyårshälsningar från Björn Hellberg"

Tack Björn för att du tog dig tid att svara på detta på självaste julafton!

Edit:

Vi kollade nyss upp en intervju med denna Alex Metreveli som låg ute på nätet, och vi kan med 92% säkerhet säga att den verkligen var han.

"Snöoväder"

Idag snöar det här i Montreal. Imorse var det knappt så man såg snöflingorna falla, men ändå när man kom till jobbet hade man fått mail av typen "Jag stannar hemma idag pga snöovädret". Kanske visste de att det skulle bli värre under dagen men SÅ farligt är det fortfarande inte. Vår kära kollega Jean-Yves förkunnade ändå nyss att han skulle gå hem för dagen för som han utryckte det "Cars are not made for this kind of weather". =)

Hmm, kanske hade Montrealarna inte kunnat skylla på minsta lilla snöflinga bara dubbdäck hade varit lagligt och manuella bilar gick att få tag på här. Men de är ju inte dumma, varför eliminera en undanflykt för att slippa jobba?

Pappers-damen

Nu när nyårslöftena har börjat gälla så är det mer folk än vanligt på gymmet.

Duschkulturen är rätt så intressant att bevaka när man är utomlands tycker jag. Det finns alla varianter, ett exempel är om man verkligen tar av sig kläderna innan man går in i duschen eller inte. Iallafall så tränar det numera en asiatisk dam på gymet och hon lägger ut pappershanddukar på golvet, från sitt skåp till duschen vilket iofs endast är cirka 2 meter men ändå. Och sen tassar hon försiktigt på dem både in och ut från duschen för att inte nudda golvet. Sött men lite konstigt.

Mössa på import

Igår när jag var nere på en liten shoppingtur så gick jag in på Urban Outfitters som är en mycket rolig och rätt så cool butik enligt min mening. Då kom en av de som jobbade där fram till mig sa att han tyckte jag hade en snygg mössa och frågade vart jag hade köpt den. Jag sa att den var hemmagjord (fick den av Mor på jul) och han blev mäkta imponerad. Så mamsen, om du vill tjäna en extra hacka kanske du ska sticka ett lager som jag sen kan importera och sälja over here? ;)

Route des vins

På väg hem från våra äventyr i Sutton så hamnade vi på Route des Vins (vinvägen). Ja ni hörde rätt, Quebec har ett vindistrikt hur konstigt det än låter. De är specialiserade på isvin och iscider, där frukterna pressas när de är frusna vilket gör att vinet/cidern får en mycket söt och speciell smak.

Såhär dags i januari var alla vingårdar stängda men vi hade som vanligt lite tur och råkade stanna till på en vingård där två franska par hade bokat en vinprovning så den var öppen och vi fick prova vi med. Det kändes lite knasigt och motsägelsefullt att stå på en vingård och prova vin med tanke på att vi dagen innan knatat 6 timmar i djupsnön.

Synd att vi inte är kvar till sommaren och får chansen att åka tillbaka då. Tror det hade varit supermysigt.

Appalacherna på snöskor

Igår var det dags. Vi skulle gå på snöskor!

Vi åkte ner och hyrde snöskor direkt efter frukosten och uthyraren gav oss en massa tips om vart vi skulle gå. Han berättade att det skulle ta cirka 1 timme upp till en stuga och sedan om man hade energi kvar (som vi svenskar säkert skulle ha!?) så tog det bara en liten stund till att gå upp till round-top där man skulle ha en 360 graders utsikt ända till USA.

Med glatt humör och massa energi, så mycket energi man kan ha en nyårsdag, så begav vi oss mot högre höjder. Redan när vi klev ur bilen och började gå mot spåren så insåg vi att den här dagen skulle bli tuff. Termometern visade fortfarande på ca -20 grader och det bet ordenligt i kinderna. Men inget skulle stoppa oss...vi skulle bestiga Appalacherna på snöskor!

Det började rätt bra, vi gick på och det gick rätt så snabbt och lätt även om det kändes lite onaturligt att ha stora röda plastmattor med spikar under fötterna. Efter ett tag började det även bli ordentligt brant och vi fick verkligen användning av snöskornas spikar.

Efter 1 timme och 30 minuter, verk i hela kroppen, is i skäggen (för de av oss som har skägg) och ingen åsyn av en stuga eller ens en bergstopp i sikte så insåg vi att mannen i uthyrningen måste vara Canadas svar på Gunde Svan om han gick denna sträcka på 1 timme...säkert!

Efter 2 ½ timme kom vi äntligen fram till en slalomlift och såg en skylt om att stugan skulle ligga 500 meter längre upp. Vi behövde endast gå igenom en snökanon som sprutade snö rakt i våra ansikten för att komma dit. Vi var så slut och hungriga att vi inte ens diskuterade saken, vi skulle till stugan och få något varmt i oss!

När vi kom fram, nu dessutom täckta av snö, visade det sig att matserveringen hade precis stängt så vi fick nöja oss med kalla mackor och varm choklad men det smakade ypperligt även det.

Efter maten så tänkte vi bege oss neråt igen för det skulle ju snart börja skymma men på då såg Jon att det tydligen endast skulle vara 500 meter, eller 30 minuter, kvar till toppen så vi bestämde oss, men hjälp av Jons envisa vilja, att vi bara var tvugna att gå upp.

Upp till toppen var det så brant att man på vissa ställen fick gå i trappor eller dra sig upp med hjälp av rep, men upp kom vi och det var faktiskt värt alla besvär. Dimman hade börjat lägga sig men utsikten och ljuset var trots detta underbar.

Nu var klockan över 4 och vi var tvunga att snabba oss ner innan mörkrets inbrott. Snöskor visade sig vara mycket svårare nerför än uppför så vi fick lov att åka på ändan där det var för brant. Sista biten var det så mörkt att vi knappt såg stigen vi skulle följa men hem kom vi iallafall och helt slut i varje del av kroppen var vi med.

6 timmar hade vi varit ute och gått. 16000 steg visade stegmätaren och vi somnade ovaggade efter Ivanhoe den kvällen.

Nyårsafton i Sutton

Så, nu har det firats nyår på den här sidan. Bilfärden tog mig, Susanne, Jon och Emma 10 mil sydost om Montreal till det lilla skidsamhället Sutton i Eastern Township. Bilen packades med got mat, god dryck, nyinhandlade vinterkläder och en massa potioner med glatt humör.

Väl framme i Sutton och vi hämtat nyckeln, bokat snowshoes och besökt turistinformationen så letade vi oss fram till stugan. Väl inne så märker vi att den var betydligt bättre än vad vi hade trott. Helt ok kök, massa sköna fåtöljer och en öppen spis ( gas, men ändå mysigt! ).



Pysslet i köket började efter ett antal angångar M.I.G ( frågesport ), och den beryktade Bison biten plockades vemodigt, men förväntansfullt, ut ur kylskåpet. På med marinaden, in med den i ugnen...och sen var det bara att vänta. Under tiden så avnjöt vi en smaskig förrätt och diskuterade hur bisonen skulle smaka.



Sen var det dags. Köttet togs ut ut ugnen, och efter första skärda biten förkunnar Jon att "det ser perfekt ut". Och det var det sannerligen! Saftigt, mört, smakrikt och alldeles..underbart! Verkligen en köttbit att minnas en lång tid framöver.



Resten av kvällen ägnades åt att komma i stämmning för det stundade nyåret ( och ja, vi firade det svenska nyåret också! ). På 12-slaget begav vi oss ut med champagnen i högst hugg, skrikandes "gott nytt år", kramandes och gratulerande till varandra...men så kollar vi oss omkring. Vi är själva ute? Det är släckt för kvällen i dom andra stugorna? Inga raketer? vad kattsingen!



Men, men! 4 svenskar levde om tillräckligt för en hel skidby ( inklusive en 4 oktavig "små Grodorna" ) så det kändes ändå som hemma!