Appalacherna på snöskor

Igår var det dags. Vi skulle gå på snöskor!

Vi åkte ner och hyrde snöskor direkt efter frukosten och uthyraren gav oss en massa tips om vart vi skulle gå. Han berättade att det skulle ta cirka 1 timme upp till en stuga och sedan om man hade energi kvar (som vi svenskar säkert skulle ha!?) så tog det bara en liten stund till att gå upp till round-top där man skulle ha en 360 graders utsikt ända till USA.

Med glatt humör och massa energi, så mycket energi man kan ha en nyårsdag, så begav vi oss mot högre höjder. Redan när vi klev ur bilen och började gå mot spåren så insåg vi att den här dagen skulle bli tuff. Termometern visade fortfarande på ca -20 grader och det bet ordenligt i kinderna. Men inget skulle stoppa oss...vi skulle bestiga Appalacherna på snöskor!

Det började rätt bra, vi gick på och det gick rätt så snabbt och lätt även om det kändes lite onaturligt att ha stora röda plastmattor med spikar under fötterna. Efter ett tag började det även bli ordentligt brant och vi fick verkligen användning av snöskornas spikar.

Efter 1 timme och 30 minuter, verk i hela kroppen, is i skäggen (för de av oss som har skägg) och ingen åsyn av en stuga eller ens en bergstopp i sikte så insåg vi att mannen i uthyrningen måste vara Canadas svar på Gunde Svan om han gick denna sträcka på 1 timme...säkert!

Efter 2 ½ timme kom vi äntligen fram till en slalomlift och såg en skylt om att stugan skulle ligga 500 meter längre upp. Vi behövde endast gå igenom en snökanon som sprutade snö rakt i våra ansikten för att komma dit. Vi var så slut och hungriga att vi inte ens diskuterade saken, vi skulle till stugan och få något varmt i oss!

När vi kom fram, nu dessutom täckta av snö, visade det sig att matserveringen hade precis stängt så vi fick nöja oss med kalla mackor och varm choklad men det smakade ypperligt även det.

Efter maten så tänkte vi bege oss neråt igen för det skulle ju snart börja skymma men på då såg Jon att det tydligen endast skulle vara 500 meter, eller 30 minuter, kvar till toppen så vi bestämde oss, men hjälp av Jons envisa vilja, att vi bara var tvugna att gå upp.

Upp till toppen var det så brant att man på vissa ställen fick gå i trappor eller dra sig upp med hjälp av rep, men upp kom vi och det var faktiskt värt alla besvär. Dimman hade börjat lägga sig men utsikten och ljuset var trots detta underbar.

Nu var klockan över 4 och vi var tvunga att snabba oss ner innan mörkrets inbrott. Snöskor visade sig vara mycket svårare nerför än uppför så vi fick lov att åka på ändan där det var för brant. Sista biten var det så mörkt att vi knappt såg stigen vi skulle följa men hem kom vi iallafall och helt slut i varje del av kroppen var vi med.

6 timmar hade vi varit ute och gått. 16000 steg visade stegmätaren och vi somnade ovaggade efter Ivanhoe den kvällen.